Replik till KDU: Kärlek börjar alltid med bråk, Aron

Debatten om relationen KDU-SDU behöver föras utifrån frågeställningen om KDU:s möjlighet till fortsatt existens. SDU ser framtiden an med optimism, men vad har egentligen de unga kristdemokraterna att se fram emot? Aron Modig och hans förbund är i dag i en så skör situation att man med rätta kan ifrågasätta hans kategoriska nej till att bygga broar till det enda vitala och konservativa alternativet, Sverigedemokratisk Ungdom.

 

Det gläder oss att KDU valt att svara på vårt utspel om att erbjuda en lösning där de unga kristdemokraterna uppgår i SDU. Båda förbunden har uttryckt, i mer eller mindre hög grad, att en av dagens stora politiska utmaningar handlar om hur vi på bästa sätt kan återgå till en samhällsmodell som fungerat och därmed förkasta senaste årtiondens förda experimentpolitik. För SDU ser framtiden ljus ut – vi är ett stolt ungdomsförbund till ett moderparti som slagit fast socialkonservatismen som ideologisk grund. Grundläggande för oss är bland annat den sociala rättvisan, bejakande av lag och ordning och ett samhälle byggt på tillit och gemenskap mellan människor.

Den kritiska frågan i det här läget är inte hur SDU:s framtid ser ut, utan diskussionen om KDU:s fortsatta existens. KDU äger själva mandatet att besluta om sin framtid, men var finns denna framtid i ett läge där den konservativa falangen blev de stora förlorarna under förra veckans extrainsatta kongress? Vad har KDU att hämta hos moderpartiet efter en sådan kraftig motgång, där förbundet oreserverat ställt sig på Odells sida för att sedan se sig grundligt slagna av socialliberalerna?

Med vetskapen att de tillhör det förlorande gänget tycks de nu göra allt för att blidka Hägglund. Samme Hägglund som Modig kritiserade hårt i Svenska Dagbladet för att inte ha besökt KDU:s kongress på fem år (!) och som konsekvent ignorerat de inviter KDU-ordföranden kommit med. För de allra flesta hade en skilsmässa varit högaktuell, men tydligen inte för KDU som tycks vara väldigt konservativa vad gäller sitt äktenskap med KD. Trots att man behandlats illa i år efter år sticker man sig fast till det sönderfallande moderpartiet och hoppas att morgondagen på något märkligt sätt ändå har något gott att föra med sig. Jag tror inte att KDU har något att hämta hos moderpartiet.

Man har på ett häpnadsväckande sätt gått all-in, men man förlorade stort. Identitetskrisen tycks nu vara total: den normalt sett högerinriktade Modig går till och med så långt att han kanaliserar Mona Sahlins ”aldrig” från valnatten, men denna gång med SDU som tilltalad. Senaste tidens händelser innebär ett rejält avsteg från den av KDU anslagna vägen, och jag frågar mig om KDU:s förbundsstyrelse över huvud taget har stöd av sina medlemmar att fullfölja den helomvändning de nu tycks ha påbörjat. Det är mot bakgrund av detta som jag öppnar upp för diskussion med unga kristdemokrater som funderar på en övergång till förbundet med ljusare framtid – SDU. Låt oss tillsammans bygga broar med vetskapen att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.

Aron Modigs artikel, där han ovänligt och bestämt avböjer SDU:s inbjudan, får betraktas som ett slag i luften. Jag utgår från att Aron snarare tycker det är bekymmersamt att det finns ett konkurrerande ungdomsförbund som står upp för familjen, nationen, tryggheten och som i sann konservativ anda motsätter sig omstörtande samhällsförändringar – inte minst den väldiga invandringen som  förändrat Sverige på ett sätt som saknar motstycke i modern tid. Är man konservativ kan man inte med hederlighet förespråka en sådan omvälvande förändring på så kort tid, och kanske är det därför så många konservativa från KDU tycks sympatisera med SDU. Min erfarenhet är att många KDU:are delar vår syn på nationalism, vår kriminalpolitik, värnandet om familjen, vår oerhörda respekt för de traditioner våra förfäder lämnat oss, och vår strävan efter ett samhälle som förändras i en takt som det klarar av.

SDU är på intet sätt ett fulländat ungdomsförbund, och nog finns det fortfarande ett och annat vi kan lära oss. Det förnekar vi inte. Men i ett långsiktigt perspektiv står det klart att den intressanta konservativa ungdomskraften i Sverige stavas SDU, inte KDU. Vi har nämligen en fördel som de andra förbunden saknar – vi vilar på en tydlig nationalistisk och socialkonservativ grund och har därmed ett bredare fundament än många andra. Vi tror inte på Aron Modigs inställning att alla förslag som kommer från vänster är fel, och alla förslag som kommer från höger är rätt. Det är att göra en politisk missbedömning. Vi är i stället pragmatiska och kan höja oss över blockpolitiken. Om det då innebär att vi delar samma åsikt som Ung Vänster, KDU eller något annat förbund i sakpolitiska frågor bryr vi oss föga om – det viktiga för oss är att återupprätta tryggheten och framtidstron för landets ungdomar. Kort sagt tar vi russinen ur kakan och låter de andra slåss om smulorna.

Självklart är det radikalt att föreslå ett fördjupat samarbete som har till syfte att inlemma KDU i den sverigedemokratiska rörelsen. Men nu behöver man förhålla sig till verkligheten och den är att KD har backat i de fem senaste valen medan SD har dubblerat sitt väjarstöd ända sedan starten. Vi talar om det faktum att medan KD ligger under riksdagsgränsen i flertalet opinionsundersökningar så har SD närmast ett dubbelt så stort stöd bland väljarna. Vi har uppenbarligen något som attraherar väljarna. Jag är övertygad om att unga KDU-företrädare inser att möjligheterna att nå ut med sin politik i själva verket är större i den sverigedemokratiska rörelsen, än de är i dagens kristdemokratiska rörelse. Jag återgår till frågan om KDU:s framtid. Vilken framtid är det KDU ser med ett moderparti som inte ens med vilja kan kallas konservativt? Vad vill man uppnå, vad tror man att man kan uppnå med ett moderparti som till och med tagit avstånd från sitt eget ungdomsförbund efter ett till synes harmlöst utspel om språktest för medborgarskap?

Aron Modig skriver i sitt program ”Skaffa dig ett liv” om sina förhoppningar om att KDU ska fungera som sparringpartner till moderpartiet. Efter den gångna veckans nederlag kan man konstatera att KD mer eller mindre slagit knockout på sitt eget ungdomsförbund. Jag uppmanar i stället hela KDU: skaffa er ett moderparti. Alla bråk kanske inte slutar med kärlek, men förvånansvärt många tycks göra det.

Postat av: Gustav Kasselstrand