Efter att ha besökt denna sagolika ögrupp finner jag mig nödgad att återge små glimtar ur min – William Hahne – och Eric Myrins fantastiska resa.

Färöarna – Ögruppen där man lyckats bevara den nordiska kulturen

Ankomst. Vid ankomst möttes vi av stupande klippor och grönsprängda kullar. Vi möttes av en vänlig och artig befolkning. Vi möttes av en häpnadsväckande klar och frisk luft. Färöarna välkomnade oss väl.

Vi bodde hela veckan i huvudstaden Torshavn, den största staden med drygt 18 000 invånare. På Färöarna bor totalt knappt 50 000 invånare. Omkring 98,5% av befolkningen är nordbor. Den största utomnordiska invandrargruppen är polacker (0,2%).

Ólavsøka. Vi hade valt datum för resan med omsorg för att få uppleva firandet av Färöarnas nationaldag, den sk Ólavsøka. Firandet pågår i tre dagar (kvällen 27:e juli till 29:e juli) och över halva befolkningen deltar i firandet som hålls i Torshavn.

Gatorna var fyllda med glada människor och överallt hängde Färöiska flaggor. Barn, ungdomar, vuxna, gamla ja alla hade klätt upp sig i sina vackra folkdräkter. På förmiddagen anordnades som brukligt en parad och alla människor samlades på stadens största torg. Längst fram i paradtåget red en man iklädd folkdräkt bärande en Färöisk fana på ett spjut och därefter följde ett långt tåg av höga politiker, däribland landets premiärminister (alla var givetvis iklädda folkdräkt). [När såg ni senast Reinfeldt i folkdräkt?] Premiärministern, eller lagmannen som han kallas, höll sedan ett tal till nationen och önskade alla en glad Ólavsøka.

Efter paraden hålls den årliga kapprodden nere i hamnen då alla olika byar tävlar mot varandra. Kapprodd är Färöarnas nationalsport och tävlingen på Ólavsøka är mycket prestigefylld och i princip hela befolkningen följer den på plats eller på TV/radio. Därefter följde konserter, dans, musik och fest och gatorna var fulla med människor till långt efter 04.00.

Ormurin langi. Firandet fortsatte hela nästkommande dag och gatorna fylldes återigen med människor. Vid midnatt samlades en stor del av befolkningen på det största torget i Torshavn för att sjunga hundratals år gamla folksånger. Höjdpunkten för kvällen var sjungandet av den 86 verser långa Ormurin Langi. Under sjungandet dansar alla kvaddans i hundratals meter långa kedjor. Några söta färöiskor lärde oss de enkla stegen och vi dansade med i de dryga 40 minuter som sången höll på. Festligheterna fortsatte natten lång.

Naturen. Vi gjorde flertalet dagsutflykter ut till olika öar och andra sevärda platser. Vi såg storslagna klippor och stup och vi besökte små byar med 30-40 invånare där vartenda hus hade gräsbeklätt tak, inklusive kyrkorna. Vi bevittnade vyer så vackra att man tappade andan och vi såg de otroligt söta små fåglarna puffins. Överallt där vi stötte på människor möttes vi av hjälpsamhet och vänlighet. Färingarna är ett godhjärtat folk.

Hemresa. Det var med en vemodig men samtidigt upplyftande känsla som vi satte oss på flygplanet hem. Vemodig eftersom vi skulle lämna denna vackra, oskuldsfullt bevarade plats. Upplyftande eftersom det nu inte rådde något tvivel om saken: Det vi, Sverigedemokraterna, gör är värt att kämpa för. Jag och Eric besökte ett samhälle utan våld och kriminalitet. Vi besökte ett samhälle som enades kring sin nationella identitet och där alla var stolta över det land de levde i. Vi besökte ett samhälle där man brydde sig om varandra och litade på varandra. Det är den samhällsvisionen som Sverigedemokraterna har och den är värd att kämpa för.

William Hahne